Tankar och minnen från ett liv i politiken – (6)

Innehållet i denna serie

Inrikesminister

Inrikesdepartementet vid decennieskiftet mellan 1960- och 70-tal var en välfylld politisk diversehandel i kanslihuset med en rad betungande områden samlade under en och samma hatt.

Ur arbetssynpunkt var Eric Holmqvists övergång från jordbruks- och miljöfrågorna till ”inrikesfrågorna” ett steg ur askan i elden.

– På den tiden låg alldeles för mycket på den posten. Det var bostäder och arbetsmarknad och invandrarfrågor och allt möjligt annat. Det var hårt och jag blev nästan nersliten av det där jobbet.

Miljonprogrammet på bostadsområdet hade satt fart. Diskussionen handlade då inte så mycket om bostadsmiljö och sociala följder av snabbt och billigt producerade lägenheter i jättelika, nya stadsdelar. Snarare var det en dragkamp mellan storstäderna om vem som skulle få bygga mest och störst.

Arbetsmarknadspolitiken handlade om flyttlass från glesbygden, men också om storstilade idéer om en statlig regionalpolitik som skulle lösa 70-talets obalanser.

Gruvstrejken i Kiruna satte fingret på en annan öm punkt — medbestämmandet på jobbet och de hårda rationaliseringskravens påverkan på människor och arbetsmiljö.

Invandrar- och flyktingfrågor var nya, men tvingade ansvariga till ofta svåra och omdiskuterade beslut i enskilda ärenden.

– Det var inte bara oerhört mycket att greppa över. På de här områdena fanns dessutom förskräckligt många uppfattningar om allt, vilket gjorde departementet till ett verkligt getingbo, säger Eric.

Under nästan fyra år, från januari 1969 till november 1973, befann sig Eric Holmqvist ofta i korseldens mitt mellan dessa ”förskräckligt många uppfattningar”.

Och han fick då också se prov på sin nytillträdde chefs lojalitet med sina ministrar.

– Palme kunde ju vara väldigt öppen och säga; jag var lite missnöjd med vad du gjorde. Men han var lojal.

– Vid ett tillfälle var vi nere i Helsingborg där HSB hade ett arrangemang och då kom hyresgästernas Erik Svensson och överraskade med att kräva min avgång. Det intressanta var att han varit med på en uppvaktning på departementet en vecka innan, men inte sagt någonting då. Hans kritik mot mig var lite absurd för det här var vid en tid då bostadsbyggandet gick som på räls. Problemen med miljonprogrammet kom senare, med överproduktion här och där.

Missnöjet gällde en konflikt med Göteborg där Eric Holmqvist i diskussionerna om hur mycket som skulle byggas där velat ”dra åt en smula”.

– Nå, Svensson ville att jag skulle bort. Men då gick Palme själv upp i talarstolen och tog mig i försvar.

Ett annat avgångskrav framfördes på ledarplats i tidningen Fabriksarbetaren efter ett beslut som handlade om att en viss verksamhet skulle flyttas till Norrland.

– Det framställdes som om det var förbundet som ville sparka mig. Men nu var det så att just det här beslutet hade tagits i samförstånd med Fabriks ledning. Men grabbarna på tidningen gav fullständigt fasen i vad förbundet tyckte utan skrev vad de själva tyckte.

Även den lilla stormen reds ut. Men exemplen visar att trycket från de egna leden och från olika intressen inom den egna rörelsen ofta var svårare att bemästra än kritiken utifrån. Det gällde inte minst bostadspolitiken.

– Först vill jag ha sagt att det sätt vi genomförde miljonprogrammet på var fantastiskt. Det åstadkoms utan något som helst tvång utan kunde finansieras efter fria förhandlingar med bankerna.

Med politikens innehåll och inriktning i övrigt förhöll det sig annorlunda:

– Ja, först kom HSB och sade att så här ska det vara. Sedan kom Riksbyggen och ville ha det på sitt sätt. Därefter de kommunala bostadsbolagen, som sade att socialism, det ska väl innebära kommunaliserade bostäder?

– Just i Malmö hade jag den debatten med Axel Svensson, som påstod att det var en sorts socialism han bedrev. Ja, och sedan hade ju då partiet att välja mellan alla dessa intressen. Och helst tillfredsställa alla.

Aktiv regionalpolitik, helst med långtgående statligt engagemang, var en annan fråga i tiden som hamnade på Eric Holmqvists överbelamrade bord på inrikesdepartementet.

– Jag lade under en period ner ganska stora ansträngningar för att få fram något slags regionalpolitiskt program, helt enkelt komma tillrätta med grunderna för vad som skapade sysselsättning. Vi hade en grupp yngre vetenskapsmän som hjälpte till med det där. Men jag blev mer och mer övertygad om att ingenting händer om det inte finns en lokal drivkraft. Det går inte att konstruera och få igång en verksamhet utifrån, den blir gärna misslyckad då.

Det var fortfarande marknaden eller, för att låna Erics ord, kommersiella villkor som styrde:

– Kunde jag som företagare få ner mina kostnader så var det ju bra. Så man tog i och för sig gärna emot stöd. Men det blev konstigt när staten skulle gå in och betala arbetskraften. Sedan fann jag ju att det var vad som hände ute i världen som avgjorde hur det blev i glesbygden. Och där har jag hittills inte sett någon som har funnit Columbi ägg och visat att här kan vi starta en verksamhet utan att bry oss om detta faktum. Det görs säkert mycket bra regionalpolitiska insatser i mindre skala i Norrland och i andra glesbygder. Men redan genom att det är så glesbefolkat så blir det stora problem när det gäller att få avsättning för produkterna, det blir för höga kostnader.

Ett regionalpolitiskt program antogs dock. Men, säger Eric med illa dold ironi, sedan dess är det ”ingen fan” som talat om det.

– Och grabbarna som gjorde det kom sedan och sade att vi nog ställde till ett jäkla bekymmer för dig. De hade bland annat infört en helt ny vokabulär för de här frågorna, som jag skulle lansera. Men det blev inte särskilt lyckat.

Och nu är det marknadskrafterna som helt tagit över?

– Jo. Och det här med kooperativ samverkan har det ju heller inte blivit så mycket med. Men jag har faktiskt svårt att begripa hur man kan begränsa den kommunala verksamheten som man gör. Jag ser inget fel i att kommunen driver företag, de finns ju nära människorna.

Invandrar- och flyktingfrågorna var ännu ett ansvarsfullt arbetsområde under åren som inrikesminister. Att fatta beslut i enskilda ärenden var ofta tungt, ibland obehagligt. Eric upplevde att tidningarna ”inte alltid var så noga med uppgifterna”, han hamnade ofta i försvarsställning.

Men det hände glädjande saker också.

– En händelse som fastnat i minnet handlade om en engelsman som åkt fast för ett knarkbrott. Jag ringdes upp av en docent vid den högskola där engelsmannen studerade. Han förklarade att hans elev hotades av utvisning och att det i så fall skulle betyda slutet för honom. Han vädjade till mig att låta honom få stanna i Sverige. Åtar du dig då att se till att han sköter sig, frågade jag- Naturligtvis ska jag göra det, svarade han. Jag sade ja, han slapp utvisas. Efter ett par år fick jag ett brev från docenten, som nu hunnit bli professor. Han berättade att engelsmannen nu disputerat med en avhandling av hög klass. Det hade alltså gått bra för honom.

Det här var ett av de få tillfällen då människan bakom ett beslut blev synligt. Eric talar om rikspolitikens dilemma, detta att effekterna av de beslut som fattas oftast inte är synliga. Därför, tycker han, är ofta kommunalpolitiken så mycket intressantare och inte sällan mer givande eftersom ”du ser vad som händer och kan följa upp dina beslut”. Ämnet har varit föremål för många diskussioner med brodern Sture, som stannade kvar i Svalöv och blev kommunalråd.