Måns Halm mot Napoleon – en resa genom norra Europa

Måns Halm är min farfarsfarfarsfar. Han levde i Skåne på 1800-talet, mestadelen av sitt liv i Billeberga, idag en del av Svalövs kommun. I min farmors brors Ivar Perssons släkrforskning var han den äldste personen i trädet.

Enligt historien i släkten skulle det ovanliga efternamnet Halm vara orsak till att man på min fars sida hade Holmqvist som efternamn. Halm blev Holm som blev Holmqvist. Det skulle ha varit min farfarsfar smeden Bengt som inte ville bli retad som ”strået”. Jag vet inte om historien håller. Bengt skulle enligt tidens sed ha hetat Nilsson efter sin far Nils, vilket han också ibörjan kallade sig.

Bengts far använde dock efternamnet Månsson-Halm och Halm var hans fars efternamn. Varför var Nils angelägen om att anknyta till det?

En antydan till förklaring fann jag i beslutet som beviljade Mån Halms avskedsansökan som indelt soldat. Där stod noterat ”kriget Tyskland och Norge 1813-1814”. Han hade alltså deltagit i Sveriges sista riktiga krig. Naturligtvis var detta en sporre till att försöka hitta mer information. Gick det att få reda på vad han varit med om?

En kurs anordnad av DIS-Öst lärde mig hur man använder kartor i släktforskningen. Jag hade tur och fick nästan omgående en träff via Lantmäteriverkets historiska kartor. Nu visste jag plötsligt var Måns Halm levt större delen av sitt liv, vilket skulle visa sig också var den plats där min farfarsfar smeden Bengt var född.

Bland min fars efterlämnade böcker fanns en historik över Norra Skånska Infanteriregementet. Här fanns en redogörelse för fälttågen 1813 och 1814. Av rullorna framkom att Måns kompanichef hette Brunow. Här stannade min forskning upp, men så fick jag idéen att googla namnet ”Brunow” och vad det ledde till framkommer i det följande.

Hur fick Måns sitt efternamn?

Måns Knutsson föddes 27 augusti 1792 i Asmundtorp (idag i Landskrona kommun). Föräldrarna hette Knut Olsson f 1744 och Ingar Månsdotter f 1753.

1792 var ett ödesdigert år. I mars hade kung Gustav III mördats. Söderut i Frankrike ställs kungen inför rätta och republik utropas.

Efter en tid av skräckvälde går den franska revolutionen in i en ny fas. En ung militär från Korsika vid namn Bonaparte börjar sin karriär.

1813, 20 år gammal, värvas Måns till Norra Skånska Infanteriregementet. Han placeras i andra fältkompaniet och får nummer 39 och namnet Halm.

Varför fick han heta så? Jo därför att det rimmade på Malm. Det hette nämligen soldaten före honom i rullan. Namnet Halm är ovanligt, men han kunde ha fått ett ännu ovanligare. Soldat nummer 37 hette Blå och nummer 143 Grym. Det fanns också namn som Flöjt, Id och alla typer av djur, vattendrag, växter och mänskliga egenskaper. När kompanichefen kommit till den sista soldaten i rullan, verkar han ha ledsnat på att hitta namn. Nummer 150 heter helt enkelt Slut.

Regementet hade satts upp året innan med Carl von Döbeln som förste chef. Hjälten från det förlorade kriget mot Ryssland hade fått uppdraget att bygga ut försvaret i Skåne. Nu var det fred och vänskap med den gamle arvfienden i öster. I söder fanns dock Napoleon kvar och Danmark, hans allierade.

Sverige går in i kriget

En infanterist i 1813 års krig var utrustad som soldaten längst till vänster i bilden ovan. Som vapen hade han ett gevär med tillhörande rem och bajonett i balja. Till utrustningen hörde en bandolier (patronväska) med rem, en brödtornister och en kopparflaska. Klädseln bestod av hatt med prydnad, kapott dvs kappa eller slängkappa, två par skjortror, en jacka, ett par uniformsbyxor och ett par linnebyxor. Vidare ingick två par strumpor, ett skärp, en halsduk och en maggördel. Slutligen två par skor och två par stibletter, en sorts damasker. Senare kommar man att byta ut hatten mot en tschakå, dvs en hög cylindrisk hatt med skärm framtill. En sådan bärs av mannen i mitten på bilden.

Infanterister blir matroser

Den svenska armén förläggs är på olika orter runt Stralsund.

31 mars kommenderades andra fältkompaniets löjtnant Hernaud med 240 man till tjänstgöring på sex däckade kanonslupar vid Stettin. Man verkar ha blandat personal från kompanierna så det är inte helt klart om Måns Halm var med. Infanteristerna blev nu plötsligt matroser. Stettin liksom Lybeck hölls fortfarande av fransmännen. Uppgiften var att blockera hamnarna samt att skydda svenska fartyg från fransk eller dansk kapning.

En annan uppgift för bataljonen var att arbeta med befästningen av Stralsund. För det fick man extra betalning. Man fick också sköta bevakning och postgång. 12 man från varje kompani uttogs till att bilda en jägardivision. Jägare användes för spaning och specialuppdrag. De stred inte i de strikta formella formationer som annars var regel.

från Stralsund till Berlin

Under fälttåget i Tyskland förde Carl Johan befälet över de allierades nordarme som bestod av 110.000 man, varav 30.000 svenskar. Siffrorna skiljer sig åt en del i olika rapporter, beroende på vilka styrkor utöver de svenska som räknades in.

De svenska styrkorna, ledda av Stedingk, var indelade i fem fördelningar, varav första och andra bestod av drygt åtta tusen man, med Posse respektive Sandels som chefer. Varje fördelning bestod av två brigader och en artilleridivision. Norra Skånska infanteriregementet ingick i första fördelningens andra brigad. Den tredje fördelningen, med Boije som chef, var något mindre, cirka fyra tusen man. Den fjärde fördelningen bestod av kavalleri under ledning av Skjöldebrandt. Till armékåren hörde även ytterligare förband bland annat ingenjörstrupper, men också Cardells mobila reservartilleri det sk åkande artilleriet och en innovation, det brittiska raketbatteriet.

I nordarmén ingick också von Walmodens armékår bestånde av tyskar och ryssar, varav en del kossacker. Här fanns också den femte svenska fördelningen under von Vegesack om cirka åtta tusen man. Stabschef i denna kår var en person som senare skulle bli ryktbar, preussaren Carl von Clausewitz författare till boken ”Om kriget”.

Till armén hörde även tre preussiska kårer under befäll av Tauenziens respektive Herschfeldt och von Bülow. Slutligen ingick två ryska kårer under ledning av Wintzingerodes respektive Woronzow.

Huvuduppdraget för nordarmén var inledningsvis att försvara Berlin som var ett strategiskt mål för Napoleon.

Inför avmarschen mot Berlin utfördes persedelvård och exerciser. Trosshästar tillfördes. Under marschen genomfördes en övning med skarpskjutning. Som en sista krigsförberedelse genomförde underofficerarna en bal i staden Teterow den 25 juli.

När Norra Skånska regementets historia skulle skrivas upprättade Erik Dahlberg en karta över hela fälttåget i Tyskland med datum för bivaker. Med hjälp av denna och Brunows berättelse kan vi följa Måns Halm och hans kamrater i detalj. Sedermera skolläraren Lars Hörstedt gjorde samma resa fast på hästryggen eftersom han tillhörde Mörners husarer. Hörstedt, som var från Billeberga och därmed nästan granne med Måns Halm, skrev också en redogörelse av sina erfarenheter.

Charlottenburg

Den 16 augusti anländer den svenska armen till Charlottenburg utanför Berlin. Kronprinsen Carl Johan och nordarméns stab förläggs på slottet. Soldaterna bor i tält.

Lägret besöktes flitigt av berlinare som var nyfikna på de utländska soldaterna, särskilt svenskarna. De kommer ridande, åkande och gående och har med sig alla möjliga presenter som vin, bröd och tobak.

Det är larm och stoj. Ett brokigt liv av människor, hästar och vagnar som rör sig hit och dit. På kvällarna lyser eldarna blodröda över himmlen.

Kapten Brunow stannar inte i lägret utan tar sig in till Berlins centrum. Han flanerar längs Under den Linden och beundrar damerna som vandrar där. Det är sång och musik överallt. Han går till Operan, men kommer inte in för all trängsel. Samma sak blir det vid Nationalteatern. Istället besöker han Gendarmer Platz och beser dess kyrkor. Vid Friedrichplatz beundrar han skulpturerna. En militärparad drar förbi.

Slaget vid Grossberen

Franska trupper under ledning av marskalk Oudinot närmade sig nu Berlin söderifrån.

Nordarmén marscherade ut för att möta dem. Styrkorna möttes vid byn Grossberen den 23 augusti. Eftersom striden gällde Preussens huvudstad valde Carl Johan att främst använda de preussiska trupperna under von Bülow.

Svenskarna stod uppställda på på slagfältet vid byn Ruhlsdorf, men deltog inte i framryckningen mot de franska ställningarna. Vid ett motanfall sattes det svenska mobila artillleriet in och de franska styrkorna drogs sig tillbaka. Oudinot gav upp och genomförde en ordnad reträtt.

Brunow skriver ”Ett förfärligt regn hade rått hela dagen„ och ett ogenomträngligt mörker om natten hindrade vän och fiende att igenkänna varandra. Fångar gjordes och blev åter befriade; kanoner togs och återlämnades; Kossackerna plundrade efter sin vana både levande och döda, egna och främmande; hela slagfältet var betäckt av irrande krigare, och de lätta truppernas svärmade hela natten i den oordentligaste blandning. Förföljandet blev vid den inbrytande morgonen allmänt, och man känner af Bulletinerna de slagnas betydelige förlust.”

Den som besöker platsen idag kan hitta ett träd kallat ”Bernadotte-linden” från viket Sveriges kronprins ska ha lett trupperna.

Grossberen hade stor psykologisk betydelse eftersom det var de allierades första seger mot Napoleon.

Enligt den orderjournal som bevarats på krigsarkivet bildas 29 augusti en andra jägarbataljon som ställs med Brunow som chef. Den 15 september ställs denna bataljon under ryskt befäl. Brunow själv kommenterar inte detta. Av journalen kan inte utläsas hur länge dessa ordrar gällde eller om de ens genomfördes i praktiken. Inget av det som Brunow skriver antyder annat än att han fortsätter att leda sitt kompani.

Slaget vid Dennewitz

Napoleon var missnöjd med insatsen och satte nu marskalk Ney som befälhavare. De franska trupperna började på nytt röra sig mot Berlin.

Om bivaken vid Rabenstein, natten före flaget vid Dennevitz, skriver Brunow. ”H. K. H. Kronprinsen bodde i borgen, men vårt läger slod i en stor ek och bokskog; lätta vindar susade på avstånd träden, like ljudet av Eols harpa. Månens bleka strålar lekte skalkaktigt på de dallrande löfven, eller försilvrade tornen av den halvt förfallna borgen; och hela naturen syntes ljust vila i sömnens famn; fälteldarna glimmade med ljus låga lik ett diamantband omkring skogen; här och där skymtade en sorgfri soldat förbi deras flamma, lik vålnaden över någon saknads grav. GIada grupper av vänner låg spridda i gräset, berättande varandra sina lyckliga förflutna händelser, fingo en Anacreontisk visa till buteljens ära, eller någon melankolisk sång till sina älskarinnors minne och stördes blott då och då av skildtvakternes skallande ”verda?”. Hela lägret syntes uppfyllt med en förtrolig samling av bröder, över vilka vår ädle Kronprins lik en beskyddande Fader, ifrån sina murar gladt nedblickade”.

Nästa dag skulle bli helt annorlunda. Brunow konstaterar att Marskalk Ney tagit över ledningen för de franska styrkorna:

”Denne Marskalks konstlige matcher lämnade länge dess rätta ändamål tvivelaktigt antingen marsch åt Torgau eller åt Berlin, men ändeligen stötte dess kolonner på Preussarnas avantgarde framom staden Jüterbock. Här började en ganska häftig affär, som länge var vacklande. Svenskarna uppbröt den 6 September kl. 3 om natten förut, och marscherade denna dag 5 mil i den skarpaste motvind som uppdrev i tjocka virvlar flygsanden på de stora fålten och hotade att kväva våra trupper. Ryssarna marcherade på samma linje som vi. Marskalken (Ney) såg, ifrån kyrktornet i byn Dennevitz, de uppkommande trupperna och befallte reträtt.

Fältet var betäckt av döde och döende, mest Italienare, däremot få infödda Fransmän. Flera voro omfamnade över varandra och hade således i vänskapens stilla ögonblick förenat sig. Man såg ibland de fallne nästan ingen medelåldrig, utan mest unga gossar. Hela fyrkanter låg, som de hade stått, söndersplittrade av hugg och kulor och de, som ännu levde under liken, avvaktade i stum förtvivlan den stund, då de skulle dela samma öde.

Jüterbock och Dennevitz inrymdes åt de blesserade, och Svenska Armén bivakuerade på samma ställe för Tysklands frihet, där den store Torstensson, 169 år förut, hade segrat för Protestanterna. Natten var dyster, mördaren sov bredvid den mördade, fälteldarna brann blodiga omkring horisontens rand, och jämmerskriken av de sårade, blandade med plundrarnas vilda rop avbröt den hemska tystnaden”.

Sammantaget förlorade Napoleon cirka 100.000 man, döda eller tillfångatagna, eller en fjärdedel av sin armé i dessa bägga slagen.

Uppmarsch till leipzig

Den 14 september anländer Nordarmén till Rosslau. För att komma vidare måste man ta sig över Elbe. Under de kommande dagarna bygger man en bro över floden och förskansningar framför den mot vägen till Dessau. Napoleons styrkor rycker in i denna stad och förskansar sig där. Det äger rum en del småstrider och varje dag skjuter svenskarna med kanon mot fransmännens befästningsarbeten. Dessa försöker å sin sida förstöra bron genom att skicka brinnande fartyg nedströms mot bron. I samband med dessa strider skjuts Måns Halms regementskamrat soldat nr 74 Röhr från Södra Rörum till döds.

Så småningom ryckte armen fram emot Dessau som utrymdes av fransmännen. Bernadottes arme fortsatte mot Leipzig. När man nått staden Köthen angrepp en fransk grupp dem i ryggen och förstörde bron över Elbe ihop att få Nordarmén att dra sig tillbaka.

I striden drunknade, enligt Brunow, 100 kossacker som försökte sig att simma över Elbe. En hel battaljon Preusiskt lantvärn som skulle förvara bron massakrerades.

Fransmännen tar en svensk fältpräst till fånga. Prästen blir lite illa hanterad av trupperna, men stöter på en general som han tidigare lärt känna i Konstantinopel. Han blir då genast befriad.

Försöket att få Nordarmén att dra sig tillbaka misslyckades och nu väntade det vad som skulle bli det största slag som dittills utkämpats i Europa.

Slaget om Leipzig – der Völkerslacht

Napoleon samlade sina styrkor till trakten runt Leipzig. Han hade här 190.000 man till sitt förfogande. De allierade närmade sig från flera håll. Från nordväst kom den Preussiska armen under befäl av Blücher. Från söder kom Schwarzenbergs österrikare och från sydöst ryska trupper ledda av Bennigsen. Karl Johan och nordarmén var på väg från nordöst, men var ännu inte framme.

Striderna inleddes den 16 oktober och utvecklades sig till fyra separata slag kring strategiska punkter på 4 till 8 km avstånd från staden. Napoleon hade koncentrerat sin styrkor söderut och verkar ha underskattat hur nära Blüchers armé var. Det ledde till att medan fransmännen höll undan österriska och ryska styrkorna relativt väl i söder förlorade de terräng mot preussarna i norr.

Det som utspelar sig här stryker under vad Clausewitz skriver i sin bok om nödvändigheten av att ha tillgång till riktig information. För en nutida läsare är det viktigt att inse att äldre tiders militära ledare ofta fick fatta beslut med stöd av osäker eller rent av felaktig information. Konsekvenserna av detta kunde bli katastrofala.

Av en tillfångatagen österrikisk general fick Napoleon veta att en bayersk armé var på väg mot Frankfurt och hotade hans förbindelsevägar hem till Frankrike. Kanske bestämde han sig redan nu för att dra sig tillbaka. Arbeten för att bygga broar över vattendrag sattes iallfall igång.

Den 17 oktober skedde bara mindre strider. Bägge sidor inväntade förstärkningar.

Nästa dag brakade det igång igen. De allierade anföll återigen söderifrån. På eftermiddagen anlände nordarmén under Karl Johan från nordöst. Nu angreps de franska styrkorna från nästan alla håll samtidigt och pressades tillbaka mot själva staden, men de var ännu inte helt inneslutna. Åt väster via staden Lindenau fanns fortfarande en öppning.

På kvällen när striderna avbrutits hade ännu inget avgörande skett, men stämningen på de bägge sidorna var helt olika. På den allierade sidan rådde stor glädje, men hos fransmännen var det kaos. Enheterna var skingrade och det rådde brist på mat. I själva verket hade många gått utam mat i flera dagar. Dessutom började det bli brist på amunition.

Vid två-tiden på morgonen den 19 oktober började det franska tillbakadragandet. De allierade fick korn på detta och började anfalla mellan klockan åtta och nio. För att undvika bombardemang och stormning av staden inleddes förhandlingar. Det gav Napoleon tid att själv smita ut ur staden. Förhandlingarna ledde ingenstans och triderna upptogs nu på nytt.

Ryssar och preussare anföll genom Halle- och Grimmaportarna i norr. Staden försvarades av 30.000 franska trupper väl förskansade längs gatorna och i husen. Motståndet var hårt. Nu sattes de svenska jägardivisionerna in. Norra Skånskas jägare anföll tillsammans med jägare från bl.a Upplands och Södermanlands bataljoner. De angrep Peters porten på stadens östra sida.

Med kulorna visslande runt öronen störta man in genom den uppbrutna stadsporten. Där inne mötte vad som den svenske officeren Ljunggren beskriver som ett helvete. Flyende Preussare. Krutrök som fördunklade allt och från tak och fönster mördande kulregn. Två kanoner drogs fram och druvhagelskott drev bort de fransmän som fanns på gatan. Ljunggren träffades själv, men överlevde. Fransmännen övergav staden under tumult och panik. Vid en bro uppstod sådan trängsel att män, hästar och kärror föll i vattnet.

Napoleons styrkor förlorar 75 000 man i slaget och de allierade 55 000. Leipzig var det hittills största slag som ägt rum i Europa.

Om Måns Halm tillhörde jägarna fick han här en känsla för vad krig verkligen innebar. Norra Skånskas jägare var med. Soldaten 115 Svärd från Knislinge skadades denna dag liksom nr 36 Nils Malm i tredje fältkompaniet.

Brunow själv har inget att berätta om själva striderna. Däremot ger han en talande bild av hur det såg ut efteråt.

”Nu voro både 3 timmars väg runt omkring och själva gatorna och husen besådda med döda och stympade. I 10 dagar efter slaget körde man ännu oupphörligt vagnar med människokroppar och hästar ut ur staden, och alla kyrkor ävensom de största byggnaderna voro ännu uppfyllda med sårade och fångna som jag sett bryta sig ut med våld, för att av de kringspridda hästkadavren skära sig stycken och med aptit förtära dem råa. Bröd fanns ej att köpa, och alla spirituella varor voro försvunna.”

Några dagar efter slaget får Hörstedt och grupp andra husarer i uppdrag att genomsöka slagfältet efter överlevande.

”Ingen tunga kan uttrycka den fasa, här råder! Hvilken scen, där döden på tusende sätt har skördat! Skräck och vild förargelse intaga själen. Fiender ligga här emellan vänner, döende mellan döde, menniskor ibland kreatur. Mitt hjerta slog häftigt under det att jag betraktade dessa vidsträckta fälten, och den ena rysningen efter den andra for från hjessan ned till fotabjället.”

En knapp vecka senare antecknar Brunow:

”Emellertid har jag 6 dygn efter slaget sett hela Leipzigmarknaden i fullkomligt flor. Tusentals hus, portgångar och torg voro fulla av köpmansvaror ifrån alla länder; allt vimlade i brokig rörelse om vartannat; militären i hundrade särskilda uniformer upphöjde det övriga, och hela det rysliga uppträdet av blodbad och förödelse föreföll mig blott som en nyss uppförd tragedi, varefter man giver en maskeradbal, för att utplåna hos åskådarna det obehagliga intryck som sorgen och smärtan vanligtvis plägar medföra.”

Människan har en stark längtan efter att återgå till det normala.

napoloen flyr och förföljs

De franska styrkor drar sig tillbaka efter slaget vid Leipzig. Nordarmén och svenskarna förföljer dem mot Kassel.

I sex dagar marscherar man genom Sachsen, Sachsen-Anhalt och Türingen. Man passerar genom Lützen som Brunow finner vara en ”liten illa byggd köping, omgiven med förfaIlna murar och torn efter gamla sättet och (som) ligger mitt på stora ofantliga sand- och ljunghedar”.

Minnesmärket efter Gustaf II Adolf passeras på vägen. En obemärkt kulle med en spetsig sten omgiven av åtta popplar. Ingen resande passerar den enkla minnesstenen utan att blotta sitt huvud, tror sig Brunow veta, inte ens Napoleon. Hans armé hade marscherat förbi med sänkta fälttecken och sorgemusik.

Armén förläggs i staden Frankenhausen, ett katolskt ugglenästa, enligt Brunow. Utanför kyrkan ser han en munk umgås på ett opassligt sätt med några flickor och ser det som ett tecken på den katolska skamlösa skenheligheten.

Svenska armén deltar i förföljande av Napoleons retirerande styrkor fram till Mülhausen i Türingen. Här delar kronprins Karl Johan in Nordarmén i tre kårer varav en ledd av honom själv nu vänder norrut mot Danmark.

När Bernadotte utsågs till svensk tronföljare var det med förhoppningen att han skulle återföra Finland till Sverige. Som militär bedömde Karl Johan den långa gränsen mot Ryssland som svårförsvarad. Dessutom hade han blivit kompis med den ryske tsaren, som lovade allt stöd om Sverige istället tog Norge från Danmark, Napoleons allierade. Med hjälp av tsar Alexander fick Bernadotte stöd för detta av de andra allierade.

Nu gällde att passa på medan Danmark fortfarande var i strid på fransmännens sida.

Utöver svenska armén fanns också Walmodens rysk-tysk styrka med. Totalt förfogade kronprinsen över 45 000 man.

mot kiel och danmark

Armén passerar Göttingen och Brunow passar på att besöka universitetet, som han finner imponerade. Där är fins dock inga studenter. De har kallats in för att strida mot Napoleon.

Segern vid Leipzig firas i staden med illuminationer, men det är inte bara ljus som brinner. Men bränner också sidor ur Code Napoleon, en lagbok man inte längre vill följa.

Även i Hannover, som ju tillhör den engelske kungen, välkomnas Bernadotte och hans trupper hjärtligt. Som marskalk under Napoleon hade Bernadotte tidigare fungerat som guvernör här och tydligen gjort sig omtyckt. Vackra flickor strödde blommor över den forne ockupanten, noterar kapten Brunow, med ett visst stänk av avund.

Man passerar Celle, Lüneburg och Mölln och når den 5 december Lübeck.

Staden hålls av fransmän och danskar. Karl Johan som vill slippa storma förhandlar fram ett överlämnande. Därmed var Lübeck befriat och kronprinsen som läst på den svenska historien skriver till sin son Oscar att Sverige nu betalat för det stöd staden en gång gav Gustav Vasa.

Den fransk/danska styrkan beviljas avtåg, men förföljs av det svenska kvavalleriet under Sköldebrandt.

Vid Bornhöft går danskarna i ställning. Här äger rum en av de få bataljer där svenskarna har huvudrollen.

Det är den 7 december. Lars Hörstedt och Mörners ryttare har vadat över ett vattendrag. Resten av styrkan har stannat upp för att slå broar så Sköldebrandt har bara circa 800 man med sig. Trots att den danska styrkan är 3.000 man med åtta kanoner går husarerna till anfall. Man erövrar kanonerna och vänder sig sedan mot en bataljon infanterister som står bakom dem. Dessa lägger ned vapnen. En skvadron karabinierer lämnas för att bevaka dem och kavalleriet rusar vidare.

Nästa bataljon gör motstånd, men görs ned. Då får man veta att de danskar som givit upp nu ändrat sig och angripit karabiniererna. Nu gör husarerna helt om och sablar ned de trupper som svikigt sitt löfte. Till priset av 13 döda och 43 sårade svenskar är nu den dansk/franska armén i princip slagen.

Måns Halm är på annat håll. Tre befästningar längs Eider kanalen hålls fortfarande av danska trupper. Norra Skånskas Bataljon kommenderas att stödja artilleriet i belägringen först vid Friedrichort och sedan vid Glückstadt. Vid den senare öppnar försvararna slussar eller liknande och sätter området under vatten. Kapten Brunow noterar att mannarna får arbete till bröstet i vatten vid kanonerna. Inga vidare syssla mitt i vintern.

Bombardemanget skulle ha inletts klocken 3 på morgonen den 19 december, men försvararna gav sig. Det blev inga mer strider mot danskarna. Norra Skånskas bataljon stannar här till 7 januari.

Freden innebär att Danmark tvingas avstå Norge, men får samtidigt svenska Pommern.

Mot frankrike!

Det rådde vapenstillestånd över julhelgen fram till trettondagen.

Den 13 januari påbörjar armén marschen söderut. Det är kallt och snöar. Hörstedt skriver:

”Det var över en aln djup snö på jämna fältet och under 3 veckors tid yrväder varje dag. Detta hindrade ej, utan måste vi ändock tåga 4 mil varje dag. Detta var en svår marsch.”

Måns Halms bataljon startar något senare den 19 januari. Marschen går tillbaka mot Hannover åt motsatt håll som man kommit någon månad tidgare. Nu är Brunow chef för hela bataljonen eftersom Wrede kommenderats till arméns stab. Detta tillfälliga upphöjelse kommenterar Brunow väldigt kort.

Dortmund, Sollingen, Barnum och Elberfelt passeras.

På färden genom Barnun välkomnades armén av hopar av barn som springer framför, på sidorna, efter och mellan leden. Alla fönster och trappor är utsmyckade och alla ville bjuda soldaterna på något.

Brunow blir rörd.

”Jag tillstår uppriktigt att sällan har någon mer anblick så rört och så roat mig, och denna glättiga oskuld denna sanna njutning av eget arbetes frukter, denna lyckliga okunighet om den övriga bullrande världens stormar, detta lugna hem för de stilla dygderna förvånade mig, och säkert om något Eldorado finnes, så är det här.”

Medan Svenska armén krigat mot Danmark har mycket hänt på annat håll.

Napoleon har gått över Rhen och kommit tillbaka till Frankrike. Omedelbart har han satt igång med att skriva ut nya soldater. Samtidigt har fredsförhandlingar pågått och hade den Österriske kejsaren fått bestämma hade hans svärson Napoleon kunnat fortsätta regera. Övriga allierade vägrade accepterade detta och striderna upptas igen. Napoleon får en del segrar men drabbas också av förluster.

svenskarna går över rehn

I början på februari har bataljonen nått floden Rehn.

I Lüneburg hade Brunow träffat ”den vackra Henriette von B” som med lätt läspning försäkrat att de allierade aldrig skulle ta sig fram till Rhen. Hon hade dock varit vänlig nog att skänka lite förbandsmaterial som Brunow nu har i packningen när han sätter sig i båten.

”Böljorna kunna lika litet återvända till sitt ursprung, som en enda av våra dagar, och lika som de omärkeligt försvinna, försvinner även den ena släkten ifrån jorden efter den andra. Med en sådan i mitt tycke filosofisk tanke arbetade vi oss den 28 Februari 1814 på små båtar emellan isstycken som, drivne av strömmens våldsamhet, så när hade kullkastat våra bräckliga farkoster över Rhen vid Mülheim.”

Om Napoleon bestämt sig för att stoppa sina motståndare här hade svenskarna fått det svårt, inser Brunow efteråt.

1 mars avlöses Brunow som bataljonschef eftersom major Kraemer anlänt.

i belgien

Den svenska armén delar upp sig. Boijes division, till vilken Norra Skånska infanteriregementet nu hör, går in i Brabant och närmar sig franska gränsen. Sandels division går mot Maastricht som omringas. I striderna runt Maastricht dödas 8 svenskar och 27 såras. Detta är några av de sista offren i detta krig.

Den 6 mars är bataljonen i Belgien tillsammans med övriga armén. De inspekteras av Karl Johan. Nu byter man ut de gamla plymförsedda hattarna mot de mer militäriska schakåerna.

Den 31 mars intar de allierade Paris. Två dagar senare förklarar nationalförsamlingen Napoleon avsatt. Den 6 april abdikerar han och en vecka senare försöker han ta livet av sig, men misslyckas.

Medan armén var i Brüssel kom order om upp brott och marsch tillbaka norrut. Norra Skånska bataljonen fick dock stanna kvar som vakt under engelskt befäl. Skälet verkar ha varit att belgarna oroade sig för de preussiska truppernas närvaro.

Jag känner ej skälet så noga, skriver Brunow, men man är i högsta grad uppbragt emot Preussarna och tillgivna den gamla österrikiska regeringen. ”Min värd, en greve de V, kammarherre i det senare hovets tjänst talte alltid med blixtrande ögon om Belgiens olycka, i fall det skulle bliva en provins av Preussen”.

Det upprättas lokala belgiska militära enheter som angriper de preussiska styrkorna. Svenskarna får kämpa för att upprätthålla ordning och tvingas hota med att låta sina kanoner tala. Till sist lyckas man driva ut de upproriska ur Brüssel.

Återtåget

Marschen tillbaka norrut går längs folden Maas. I Nijmegen 27 maj uppstår tumult eftersom det är fasta och det inte går att få tag i mat. Stadens borgmästare griper in och frågan löses.

I Veenloo hade fransmännen hållit fästningen som inneslutits av ryska trupper. Brunows holländska värdinna, en ung änka, berättar glatt hur hon på nära håll sett fransmännen skjuta ihjäl några ryssar. Det berättas som en rolig historia vilket svensken finner vara ett tecken på äkta holländsk köld och gratulerar med viss ironi den som kommer att få gifta sig med denna ”amazon”.

Hamburg finner Brunow vara långt från i sitt gamla stolta jag. Den franska ockupationen har gått hårt åt staden. Vid Napoleons första återtåg hämnades befolkningen på kvarlämnade skadade soldater. Stämningen är likartad nu och de återstående fransmän som nu lämnar staden måste skyddas av ryska trupper. Brunow noterar:

”Detta våldförande är barbariskt på Soldater, som blott uppfyllt fina befallningar, och bevisar att denna stad år både obetänksam och lågsint i fin förbittring”.

En lång resa

I början på juli är bataljonen framme i Rostock.

Under sammanlagt 461 dagar har man genomkorsat Tyskland, Holland och Belgien. Man har färdats minst 430 mil. Det är givetvis en underskattning eftersom det inte är så lätt att på kartan räkna varje steg.

Thorsander som skrivt åtskiliga redogörelser för krigen 1813-1814, menar att den officiella redogörelsen underskattar de svenska förlusterna. I rapporterna nämns att antalet som dödats i strid var 70 personer, men inte de som dött på annat sätt, t ex omkommit på grund av de fysiska strapatserna. Kvar på sjukhus lämnades 93 personer. Brunows berättelse kan nästan ge sken av en semestertrip med besökta sevärdheter. Han undviker i stort att tala om det dagliga slitet och gör han det är det med en sorts galghumor.

till sjöss igen

Den 12 juli skeppas Norra Skånskas bataljon ut från Rostock på fem olika fartyg; Skeppet Oscar, briggen Florances, galeasen Drei Brüder, Fortuna och Utile. Brunows kompani reser med den sistnämnda.

Brunow är sjuk och försöker vila. Det blir häftig sjögång som han beskriver så här:

”Soldater, tunnor, matroser, tjärbyttor, allt tumlade om vartannat, i kajutan fanns ingen säker vrå mera att slumra uti, ty som man lade sig i lovart, befann man sig utan minsta krafternas användande i lä. Skepparen själv förlorade balansen, och just som han skulle föra ett brännvinsglas till munnen, fattade honom en överhalning, och han stötte näsan emot vattenglaset. Vår pastor skulle läsa stormbönen, men ett lösrivet segel kastade honom i kabyssen”.

Mot Norge

Norrmännen hade inte tillfrågats om de ville inordnas under Sverige. Självklart antog man att Norge skulle bli fritt liksom alla andra länder Napoleon nu fick lämna ifrån sig. Men var inte vad de allierade bestämt och därför fick de svenska trupperna resa hem för att driva igenom fredsöverenskommelsen. Norra Skånska bataljonen skeppades över till Göteborg och gick in i Norge. Efter ett kort krig gav sig norrmännen.

Carl Johan som var en slug politiker krävde inte att Norge skulle bli en del av Sverige utan bara att norrmännen skulle acceptera honom som kung. Därför blev unionen ett första steg mot norsk frihet, vilket är skälet till Oslos största paradgata heter Carl-Johan.

Kriget är slut, men Måns Halm och Norra Skånskas bataljon får stanna kvar som garnison för att bevaka Fredrikshall och Fredriksten. De blir kvar där i fem månader. Fästningen där Karl XII dog har man tid att noga studera. Hur Måns har det vet vi inte. Kapten Brunow upplever här de ledsammaste dagarna i sitt liv trots att han förfogar över ett stort hus som tillhört fästningens kommendant. På gatan syns bara vaktavlösningar och invalider och kyrkklockorna ringer hela tiden för begravningar. Endast kråkorna hälsar honom när han går ut.

hem till sverige

I slutet på mars 1815 kommer ordern om uppbrott. Svenskarna lämnar över fästningen till norska styrkor. Den nye kommendanten önskar dem lycklig resa hem.

Först vandrar de på dåliga vintriga vägar. Det ligger fortfarande snö på marken. Men så fort de når svenska gränsen möter de vårens varma sol.

Med glädje över det så väl slutade kriget vandrade vi oförtrutet med riktningen åt hemorten, skriver Brunow. De färdes längs kusten genom Göteborg och Halmstad till Skåne. Det är som ”en aftonpromenad över en blomsteräng”.

Återfärden upplevs olika. Det är inte alla som har någon som väntar på dem där hemma. Flera av officerarna har finsk bakgrund och har precis som vår kapten förlorat det land de föddes i.

”Många av vårt folk hade ändå gärna återmarscherat till Tyskland, och alla officerarna hade hellre önskat ett nytt fälttåg. Vi hade nu på tredje året beständigt irrat omkring och då man vet att ombytet utgör får de flesta människor det bästa tidsfördrivet; då vi dessutom ej hemma hade varken längtande hustrur eller barn och alldeler inga egendommar, som kunde vanskötas (och) då jag beständigt ifrån barndommen varit van att leva under särskilda luftstreck, och jag så mycket värderade den satsen att där man kunde vara nyttig, ägde vänner och nog för livets behov, där var man hemma, så var det mig mindre än likgiltigt att åter beträda min stilla boning och återse den ena dagen förlora sig lika med den andra.”

brunow författaren

Kanske är det rastlösheten som får honom att omedelbart sätta sig ned och skriva ihop en berättelse som ges ut samma år. Han blir major vid regementet 1816 och överstelöjtnant 1818. Han gifter sig 1817 med friherrinnan Charlotta Margareta Barnekow i Vittskövle. Den 27 april 1818 håller han ett hyllningstal till den avlidne kung Karl XIII på frimurarlogen i Krtistianstad. Även detta låter han trycka upp. Men det stannar inte med det. Han arbetar på ett manus ”Svenskarne i Tyskland : Drama i Tre Acter”. Vad som händer med det vet jag inte, bara att det finns bevarat i Uppsala på Universitetsbiblioteket.

1819 händer det något som gör att han blir fråntagen sin grad, men får tillbaka den samma år. Riddarhuset har en notering som lyder ”Han duellerade på Ven med en dansk skeppskapten, varöver, vid hans återkomst till Hälsingborg, hela staden visade sin belåtenhet”. Kanske har detta något att göra med reprimanden. 1820 dör han i ”nervfeber”, vilket var dåtidens beteckning på tyfus.

När Eric Dahlberg mer än hundra år senare ska skriva regementets historia hämtar han mycket material ur en berättelse som furiren Sven Erik Widgren skrivit 1843. Jag har inte lyckats få tag i den, men helt klart är att Widgren stulit långa stycken ur Brunows bok. Det är ordagranna avskrifter med Brunows blomstrande språk.

Måns bildar familj

Måns Halm hade inte heller någon familj som väntade. 1816 flyttar han till Norra Möinge 14 (idag i Svalövs kommun). 1818 placeras han i Billeberga kompani.

Det är troligt att Måns Halm hade ett civilt yrke vid sidan av. Rotesystemet innebar ett stöd för uppehället för soldaten och hans familj, men det räckte knappast. Indelta soldater var därför ofta skräddare, skomakare, snickare eller annat som man kunde ha nytta av både militärt och civilt.

I mars 1819 gifter Måns sig med Hanna Larsdotter f 1795 från Stora Harrie. De får sju barn tillsammans. Knut föds redan i november samma år. Tyvärr dör han efter lite drygt en vecka. Det dröjer två år, sedan föds Nils. 1826 föds Ola, 1828 Lars (som dör redan 1834), 1831 Johanna (dör 1841), 1832 Bengt och 1836 en son som också heter Lars. Sönerna kommer att heta Månsson i efternamn såsom brukligt var. Nils, som är min farfar farfar, kommer att lägga till namnet Halm. Det gör även Lars, men han ändrar det sedan till Holm. Nils son Bengt kommer att byta namn till Holmkvist.

Måns beviljades avsked från det militära den 10 mars 1839 på egen begäran. Han är då 46 år gammal och har tjänat krigsmakten i 26 år. Deltagandet i 1813 och 1814 års krig antecknas i beslutet.

Hur han försörjer sig därefter är oklart. 1846 förvärvar han fastigheten Södra Möinge 1:6. Fastigheten består av åkermark och ligger i korsningen mellan två vägar (idag: Södervägen och Billebergavägen) strax söder om samhället Billeberga i Svalövs kommun.

1857 lever han tillsammans med sonen Nils och hans familj på Södra Möinge nr 1:6 i Svalöv.

Nils äger sedan fastigheten till 1883 då den styckas upp och bl a Nils son Lennart övertar en del. Den fastighetsbildning som uppstod då är i stort den som finns kvar idag. När häradsekonomiska kartan för området upprättades i början av 1900 finns tre bostadshus markerade med tillhörande tomtmark. Dessa fastigheter finns kvar idag.

Måns Halm går ur tiden

1869 var det tredje året av missväxt och svält. Många dog. Måns Halm avled den 6 november 1869. Samma höst dör även tre av hans barnbarn.

Bouppteckning förrättades den 19 november. Boets tillgångar uppgick till 477,80 rdr. (ca 30.000 kr i dagens penningvärde) varav fastigheten med 24 kappland jord (ca en tredjedels hektar) uppgick till 300 rdr. I boet noterades 1 kaffepanna, 1 kaffekvarn, 2 stolar och en kakelugn. En aktion hade inbringat 155,55 rdr. Änkan Hanna Larsdotter och sönerna Nils Månsson Halm (lanthandlare) och Lars Månsson Halm (skräddare i Saxtorp) deltog vid bouppteckningen.

Boet hade också skulder om sammanlagt 258,88 rdr. Det var just sönerna Nils och Lars som lånat fadern pengar. Cirka en månad innan han avled hade Halm dessutom lånat 75 rdr av drängen Nils Tufvedson. Behållningen av boet var därför 219,92 rdr.

1869 var det år det periodiska systemet skapades av ryssen Mendelejev, Suezkanalen öppnades och den svenska utvandringen till USA började ta fart. Nu kunde man också åka tåg mellan Malmö och Stockholm. Billeberga skulle bli en järnvägsknutpunkt för lokala tåg mot södra stambanan. Tre år tidigare hade Sverige tagit ett första steg mot demokrati genom att avskaffa ståndsriksdagen.

Måns Halm blev 77 år. En aktningsvärd ålder på den tiden.

Tillhörde han de skåningar som rusade fram mot Leipzigs stadsportar 1813? Det kanske vi aldrig får veta.

Även om han, liksom de flesta svenskarna i 1813 och 1814 års krig inte behövde avlossa ett skott eller sticka med bajonetten, hade han upplevt oerhört mycket mer än de flesta av sina samtida.

För min inre syn kan jag se honom sitta på trappan utanför huset vid korsningen av Södervägen och Billeberga vägen, kanske rökande en pipa, med vandrare som ständigt stannar och ber honom berätta. Många som upplevt krig pratar helst inte om det, men jag tror att Måns gör det. Han berättar om båtresor, om de oändliga marscherna i alla sorters väderlekar, om likhögarna, om alla de främmande städerna, om att stå till midjan i vatten mitt i vintern, om att paddla över Rehn mellan isflaken och om barnen som ropade och sjöng.

Källor:

• Eric Dahlberg, Skåne och Regementet – En bok om Skånes land och folk och om Kungl. Norra Skånska infanteriregementet för dess soldater, Kristianstad 1936
• Didrich Reinhold Brunow, Min resa till fots under kriget i Tyskland och Norrige, Åren 1813, 1814 och en del av 1815, Tryckt hos Hovsekreteraren Fredrik F Cedergréen och på dess förlag, Kristianstad 1815
• Gustaf Thorsander, När vi sist voro med -Skildringar från 1814, Fröléen & comp, Stockholm 1904
• Lars Hörstedt, Tyska och norska fälttågen 1813 och 1814 – uppteckning öfver de märkvärdigaste händelser och slag, Håkan Ohlsson’s Boktryckeri och förlag, Lund 1894
• Lars Herman Tingsten, Fälttågen i Mecklenburg och Holstein 1813. Riksarkivet Arninge .
• B E E von Hofsten, Översikt av svenska härens indelning samt utnämningar. Riksarkivet Arninge.
• B E E von Hofsten, Ordres de Bataille för svenska armén. Riksarkivet Arninge.
• Norra skånska infanteriregementet, Norra skånska infanteriregementet, Arkiv med löpande volymnumrering SE/KrA/0129/A/0/29, SE/KrA/0129/A/0/39, SE/KrA/0129/A/0/76, Riksarkivet Arninge.