Hur fick Måns sitt namn?
Måns Knutsson föddes 27 augusti 1792 i Asmundtorp (idag i Landskrona kommun). Föräldrarna hette Knut Olsson f 1744 och Ingar Månsdotter f 1753.
1792 var ett ödesdigert år. I mars hade kung Gustav III mördats. Söderut i Frankrike ställs kungen inför rätta och republik utropas.
Efter en tid av skräckvälde går den franska revolutionen in i en ny fas. En ung militär från Korsika vid namn Bonaparte börjar sin karriär.
1813, 20 år gammal, värvas Måns till Norra Skånska Infanteriregementet. Han placeras i andra fältkompaniet och får nummer 39 och namnet Halm.
Varför fick han heta så? Jo därför att det rimmade på Malm. Det hette nämligen soldaten före honom i rullan. Namnet Halm är ovanligt, men han kunde ha fått ett ännu ovanligare. Soldat nummer 37 hette Blå och nummer 143 Grym. Det fanns också namn som Flöjt, Id och alla typer av djur, vattendrag, växter och mänskliga egenskaper. När befälet kommit till den sista soldaten i kompaniet, verkar han ha ledsnat på att hitta namn. Nummer 150 heter helt enkelt Slut.
Regementet hade satts upp året innan med Carl von Döbeln som förste chef. Hjälten från det förlorade kriget mot Ryssland hade fått uppdraget att bygga ut försvaret i Skåne. Nu var det fred och vänskap med den gamle arvfienden i öster. I söder fanns dock Napoleon kvar och Danmark, hans allierade.
Sverige går in i kriget
1813 var det skarpt läge. Karl XIV Johan var kronprins. Sverige hade gått med i alliansen mot Napoleon och utlovade 30.000 soldater till kriget i Tyskland. Den franske kejsaren hade tvingats retirera från Ryssland med stora förluster, men tänkte inte ge upp sina positioner i Preussen och de andra tyska staterna. Sverige stod nu på samma sida som Österrike, Preussen, England och även Ryssland.
Måns och övriga soldater mönstrades in den 16 mars 1813 i Karlskrona. Chef för regementet (fältbataljonen) var Fabian Wrede, dvs samme man som headhuntat Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk kronprins. Chef för det andra fältkompaniet var kapten Didrik Reinhold Brunow, född i Finland och med erfarenheter från kriget mot Ryssland. Han har just anlagt mustasch för att se mer grym ut inför kommande händelser.
Kapten Brunow verkar ha litterära ambitioner och kommer att ge ut en bok om sina upplevelser under kriget. När vi följer Måns Halm ut i världen är det till stor del tack vare Brunow vi kan göra det.
18 mars avseglade bataljonen, totalt 600 soldater och officerare, från Karlskrona på skeppet Manligheten. Totalt är det över 1000 man ombord. Det är oerhört trångt och svårt att göra något för att fördriva tiden. Försöker man spela blåser korten bort.
Nio dagar senare landstiger man vid Lankenbek på Rügen i Svenska Pommern. Namnet går inte att hitta på någon modern karta.
Norra Skåningarna ingår nu i andra brigaden, tillsammans med två bataljoner från Kronobergs regemente, 75 mörnerska husarer och ett kanonbatteri.
Infanterister blir matroser
31 mars kommenderades andra fältkompaniets löjtnant Hernaud med 240 man till tjänstgöring på sex däckade kanonslupar vid Stettin. Man verkar ha blandat personal från kompanierna så det är inte helt klart om Måns Halm var med. Infanteristerna blev nu plötsligt matroser. Stettin liksom Lybeck hölls fortfarande av fransmännen. Uppgiften var att blockera hamnarna samt att skydda svenska fartyg från fransk eller dansk kapning.
En annan uppgift för bataljonen var att arbeta med befästningen av Stralsund. För det fick man extra betalning. Man fick också sköta bevakning och postgång. 12 man från varje kompani uttogs till att bilda en jägardivision. Jägare användes för spaning och specialuppdrag. De stred inte i de strikta formella formationer som annars var regel.
Mot Napoleon
Inför avmarschen mot Berlin utfördes persedelvård och exerciser. Trosshästar tillfördes. Under marschen genomfördes en övning med skarpskjutning. Som en sista krigsförberedelse genomförde underofficerarna en bal i staden Teterow den 25 juli.
Under fälttåget i Tyskland förde Carl Johan befälet över en arme som bestod av flera nationaliteter. Han försökte att spara sina svenska soldater så mycket det gick. Han hade kommit överens med de andra länderna om stöd för att Sverige skulle överta Norge från Danmark. Eftersom danskarna var allierade med Napoleon var det ingen som motsatte sig.
Det krigades under sommaren och hösten. Napoleon fick dra sig tillbaka. Det var egentligen först i det sista, men också största slaget, det vid Leipzig som svenskarna var riktigt i elden.
Slaget om Leipzig – der Völkerslacht
Stormningen av staden leddes av Preussarna, men när dessa slogs tillbaka kallades de svenska jägardivisionerna in. Norra Skånskas jägare anföll tillsammans med jägare från bl.a Upplands och Södermanlands bataljoner.
Med kulorna visslande runt öronen störta man in genom den uppbrutna stadsporten. Där inne mötte vad som den svenske officeren Ljunggren beskriver som ett helvete. Flyende Preussare. Krutrök som fördunklade allt och från tak och fönster mördande kulregn. Två kanoner drogs fram och druvhagelskott drev bort de fransmän som fanns på gatan. Ljunggren träffades själv, men överlevde. Fransmännen övergav staden under tumult och panik. Vid en bro uppstod sådan trängsel att män, hästar och kärror föll i vattnet
Om Måns Halm tillhörde jägarna fick han här en känsla för vad krig verkligen innebär. Det fick i och för sig alla svenskarna i armén. Även om man inte gick i täten vid drabbningarna så passerade man slagfälten efteråt. Lars Hörstedt, född i Billeberga och husar vid Mörners regemente har målande beskrivit vad han såg.
”Ingen tunga kan uttrycka den fasa, här råder! Hvilken scen, där döden på tusende sätt har skördat! Skräck och vild förargelse intaga själen. Fiender ligga här emellan vänner, döende mellan döde, menniskor ibland kreatur. Mitt hjerta slog häftigt under det att jag betraktade dessa vidsträckta fälten, och den ena rysningen efter den andra for från hjessan ned till fotabjället.”
Mot Danmark och Norge
Fälttåget fortsatte efter Leipzig. Norra Skånska bataljonen marscherade genom de tyska länderna, först ned till Belgien, sedan norrut igen. Carl Johan marscherade nu med svenskar, ryssar och preussare mot Danmark. Efter några strider gav sig danskarna och avträdde Norge till Sverige.
Men eftersom ingen frågat norrmännen vad de tyckte fick de svenska trupperna resa hem för att driva igenom fredsöverenskommelsen. Norra Skånska bataljonen skeppades över till Göteborg och gick in i Norge. Efter ett kort krig gav sig norrmännen.
Carl Johan som var en slug politiker krävde inte att Norge skulle bli en del av Sverige utan bara att norrmännen skulle acceptera honom som kung. Därför blev unionen ett första steg mot norsk frihet, vilket är skälet till Oslos största paradgata heter Carl-Johan.
Kriget var slut, men för Måns Halm som indelt soldat fortsatte militärtjänsten. 1816 flyttar han till Norra Möinge 14 (idag i Svalövs kommun). 1818 placeras han i Billeberga kompani.
Måns bildar familj
Det är troligt att Måns Halm hade ett civilt yrke vid sidan av. Rotesystemet innebar ett stöd för uppehället för soldaten och hans familj, men det räckte knappast. Indelta soldater var därför ofta skräddare, skomakare, snickare eller annat som man kunde ha nytta av både militärt och civilt.
I mars 1819 gifter Måns sig med Hanna Larsdotter f 1795 från Stora Harrie. De får sju barn tillsammans. Knut föds redan i november samma år. Tyvärr dör han efter lite drygt en vecka. Det dröjer två år, sedan föds Nils. 1826 föds Ola, 1828 Lars (som dör redan 1834), 1831 Johanna (dör 1841), 1832 Bengt och 1836 en son som också heter Lars. Sönerna kommer att heta Månsson i efternamn såsom brukligt var. Nils, som är min farfar farfar, kommer att lägga till namnet Halm. Det gör även Lars, men han ändrar det sedan till Holm. Nils son Bengt kommer att byta namn till Holmkvist.
Måns beviljades avsked från det militära den 10 mars 1839 på egen begäran. Han är då 46 år gammal och har tjänat krigsmakten i 26 år. Deltagandet i 1813 och 1814 års krig antecknas i beslutet.
Hur han försörjer sig därefter är oklart. 1846 förvärvar han fastigheten Södra Möinge 1:6. Fastigheten består av åkermark och ligger i korsningen mellan två vägar (idag: Södervägen och Billebergavägen) strax söder om samhället Billeberga i Svalövs kommun.
1857 lever han tillsammans med sonen Nils och hans familj på Södra Möinge nr 1:6 i Svalöv.
Nils äger sedan fastigheten till 1883 då den styckas upp och bl a Nils son Lennart övertar en del. Den fastighetsbildning som uppstod då är i stort den som finns kvar idag. När häradsekonomiska kartan för området upprättades i början av 1900 finns tre bostadshus markerade med tillhörande tomtmark. Dessa fastigheter finns kvar idag.
Måns Halm går ur tiden
1869 var det tredje året av missväxt och svält. Många dog. Måns Halm avled den 6 november 1869. Samma höst dör även tre av hans barnbarn.
Bouppteckning förrättades den 19 november. Boets tillgångar uppgick till 477,80 rdr. (ca 30.000 kr i dagens penningvärde) varav fastigheten med 24 kappland jord (ca en tredjedels hektar) uppgick till 300 rdr. I boet noterades 1 kaffepanna, 1 kaffekvarn, 2 stolar och en kakelugn. En aktion hade inbringat 155,55 rdr. Änkan Hanna Larsdotter och sönerna Nils Månsson Halm (lanthandlare) och Lars Månsson Halm (skräddare i Saxtorp) deltog vid bouppteckningen.
Boet hade också skulder om sammanlagt 258,88 rdr. Det var just sönerna Nils och Lars som lånat fadern pengar. Cirka en månad innan han avled hade Halm dessutom lånat 75 rdr av drängen Nils Tufvedson. Behållningen av boet var därför 219,92 rdr.
1869 var det år det periodiska systemet skapades av ryssen Mendelejev, Suezkanalen öppnades och den svenska utvandringen till USA började ta fart. Nu kunde man också åka tåg mellan Malmö och Stockholm. Tre år tidigare hade Sverige tagit ett första steg mot demokrati genom att avskaffa ståndsriksdagen.
Måns Halm blev 77 år. En aktningsvärd ålder på den tiden. Om han tillhörde de skåningar som rusade fram mot Leipzigs stadsportar 1813 hade han nog inte räknat med att bli så gammal.
Platsen för Måns Halms hus idag. Här bodde även hans son Nils Månsson Halm och här föddes min farfars far Bengt Holmqvist.
Källor:
Eric Dahlberg, Skåne och Regementet – En bok om Skånes land och folk och om Kungl. Norra Skånska infanteriregementet för dess soldater, Kristianstad 1936
Lars Hörstedt, Tyska och norska fälttågen 1813 och 1814 – uppteckning öfver de märkvärdigaste händelser och slag, Håkan Ohlsson’s Boktryckeri och förlag, Lund 1894