Tankar och minnen från ett liv i politiken – (8)

Innehållet i denna serie

Människor, möten och bokslut

I någon mening tog det radikala 70-talet slut med socialdemokratins historiska valförlust i september 1976. Det var också slutpunkten för Eric Holmqvists år i Sveriges regering där han alltså hann arbeta under två statsministrar och som chef för tre, sinsemellan mycket olika, departement.

Men Solnabon Eric Holmqvist kvarstod som riksdagsledamot för Fyrstadskretsen i Malmöhus län i ytterligare sex år, fram till 1982.

Över ett glas isvatten på en terrass, inbäddad i lummig trädgårdsgrönska, återvänder vi till enskilda händelser och människor i det förflutna, som gjort särskilda avtryck i minnet.

Vilka personer i din närhet, utanför din stora familj, har betytt mest för dig?

– Jag har nog redan nämnt Frans Nilsson. Han påverkade mig mycket i min ungdom med sin stimulerande gåpåar-anda. När jag kom till Handels i Malmö var det nog Algot Jönsson, som en gång var studieledare i SSU, en skarp realist.

Senare i livet?

– Ingemund Bengtsson och jag kom in i riksdagen samtidigt, då som de yngsta ledamöterna. Fast i var sin kammare. Jag i den första, han i den andra. Vi fann snabbt varandra och hade mycket umgänge, gick ofta på bio. Sedan tillkom Rune Johansson, vi fikade ofta ihop.

– Gunnar Sträng, naturligtvis. Vad som utmärkte honom och som imponerat på mig var hans rättrådighet. Det hade han med sig från sin ursprungsmiljö och det rättade han sig efter. Man såg honom aldrig blåljuga eller så. Innan jag kom in i regeringen hade jag ju jobbat med honom på finansdepartementet i några år. Han var en person som lyssnade på vad man sa. Och kunde ändra uppfattning.

Eric berättar att Sträng vid ett tillfälle hade tagit intryck av påtryckningar från Landskrona om att öppna ett casino ute på natursköna Ven.

– Staten hade ju en väldigt stor andel av marken där och Sträng var väl med på noterna. Men han lät mig gå igenom ärendet och jag yrkade avslag. Så blev det också. Det gillade man inte i Landskrona.

Men Sträng kunde väl också vara rätt brysk?

– Jo, men Per Edvin Sköld var ibland ännu värre. Jag hade faktiskt inga problem av den sorten med Sträng. Utom en gång under mina sista år i regeringen när Ingvar Carlsson var utbildningsminister.

– Han och Sträng hade fört förhandlingar om att de skulle ta 20 miljoner från skyddsrumsbyggena och använda till något inom utbildningssektorn. Jag fick höra talas om det. Och mina medarbetare sade att det redan var klart med finansen. Då gick jag till Gunnar och sa att är det du som hittat på den här jävla ordningen att dra ner på skyddsrumsbyggandet?

– Ja, men det är väl förståndigt att göra det nu.

– Det är jävligt förståndigt. Men det är bara det att partikongressen i våras krävt höjningar på just det området. Och vi har gått med på det och motiverat varför. Inte fasen kan jag sitta kvar om det blir så här. Gör ni gärna upp, men jag är inte kvar längre! Då vek sig Gunnar. Men det var en av de få gånger det skar sig mellan oss.

Torsten Nilsson får av Eric epitetet ”en av de klokaste politiker vi haft”. Jag menar att han var den kanske skarpaste politikern i sin generation, som mycket väl kunde ha kommit ifråga som partiordförande. Det blev han ju inte.

– Men jag såg aldrig efter det något hämndbegär eller bitterhet, han behandlade alla korrekt.

– Torsten uppträdde alltid öppet och var villig att lyssna på synpunkter från alla håll. Han var en utmärkt analytiker och gav alltid en motivering till sina beslut. Han var också en person som kunde greppa telefonluren och ringa upp en och säga att jag lyssnade på dig i debatten — och det gjorde du jävla bra.

Utrikesminister Osten Undén gjorde sitt sista år i regeringen när Eric kom in 1961. Mannen bakom den svenska neutralitetspolitiken och Herbert Tingstens främste motståndare i debatten om Nato-anslutning och alliansfrihet höll, kanske med ålderns rätt, en tydlig distans till regeringskollegorna.

– Jag träffade honom inte så mycket, han var ganska tystlåten av sig. Jag fick intrycket att de andra i regeringen behandlade honom med stor respekt. Han var oerhört kunnig och redbar. Men det uppkom ett problem för oss då.

– I riksdagen hade man nämligen gjort gällande att riksdagen skulle ha ett ökat inflytande över utrikespolitiken. Man var missnöjd med att han anställt sitt eget folk och drivit egna frågor utan att rådgöra.

– Alla andra statsråd var ju vana vid, och fick finna sig i att få nej. Finansen sade nej till alla vid olika tillfällen. Men Undén tog väldigt illa vid sig av den här kritiken. Han uppfattade den som ett misstroende riktat mot hans person. Det var väldigt obehagligt.

Rickard Sandler var också en person som till sitt yttre var kylig.

– Han gick bara förbi en, utan att hälsa. En gång i riksdagen, där jag hade Erik Hagberg som bänkgranne, talade Sandler. Han svävade ut i stora böljande meningar. Jag var inte imponerad och sade till Hagberg att det där var väl ett gott exempel på struntprat, att sånt kan få förekomma i kammaren.

– Va, sade Hagberg. Det där var väl ett briljant anförande, som visade stilen från den gamla första kammaren! Han kunde inte förstå hur jag kunde vara så rå om Sandlers utläggningar.

Kvinnorna i politiken

Den första riksdagskvinnan jag träffade, berättar Eric, var Olivia Nordgren från Trelleborg.

– En imponerande kvinna. Hon berättade att när hon födde sin son arbetade hon som typograf. När hon kände att värkarna kom var hon på jobbet och satte egenhändigt födelseannonsen med namn och allt och lämnade in innan hon åkte hem och födde.

– Överdriver du inte nu, sa jag. Nej, sa hon.

När han själv kom i riksdagen var det glest med kvinnliga ledamöter, i första kammaren bara fem, sex stycken. Från andra kammaren minns Eric främst Inga Thorsson och Ulla Lindström. Två starka personligheter som han uppskattade.

– Ulla var ju lärarinna, så hon tog itu med att rätta och skriva om alla propositioner, skrattar han. Men det såg Sträng till att få stopp på.

Inga Thorsson och Ulla Lindström hade nyckelroller i den debatt om svenska atomvapen på 1950-talet, som har beskrivits som en stridsfråga med potential att splittra den dåvarande socialdemokratin.

Eric Holmqvists bild av diskussionen är mindre dramatisk.

– Ja, Inga och Ulla gick till Undén och klagade över vad de såg som planer på svenskt atomvapen. Och han ställde upp för dem. Bakgrunden var ju den att det från början fanns en föreställning om att det fanns två slags bomber. En typ var små, beskedliga atombomber och så kunde man göra stora.

– I diskussionen blev det sedan aldrig trovärdigt att vi skulle kunna ta fram en atombomb med begränsad verkan. Det var heller aldrig avsikten att vi skulle ha en bomb, men vi skulle ha kunskapen att bedöma dess verkan. Egentligen handlade det mycket om kärnkraften i sig.

– Däremot sysselsatte vi oss mycket med skyddsrumsfrågan, hur vi skulle skydda befolkningen vid ett atombombsangrepp.

Anna Greta Skantz från Malmö, riksdagskvinna i tjugo år, som lämnade riksdagen samtidigt med Eric 1982 minns han med speciell värme.

– Hon var alltid aktuell för att komma in i regeringen, även om det inte blev så.

Däremot markerar han distans till Alva Myrdal, en politiker han ”aldrig blev riktigt klok på”. Inte heller med Gunnar Myrdal fick han någonsin riktigt kontakt, även om denne ibland kom upp för att diskutera jordbruk.

– Han var ganska flängig.