Tankar och minnen från ett liv i politiken – (7)

Innehållet i denna serie

Försvarsminister

När Olof Palme hösten 1973 kom hem till Alices och Erics hem i det lugna villakvarteret ett par stenkast från Råsunda fotbollsstadion och bad honom stanna kvar i regeringen, men som försvarsminister, var han inte nödbedd.

– Inrikesministerjobbet hade varit slitsamt, men försvarsfrågorna tyckte jag att jag kunde rätt väl. De hade intresserat mig ända sedan SSU-tiden.

Men också på den här posten blev det en start i hetluft. IB-avslöjandet, det vill säga journalisterna Jan Guillous och Peter Bratts uppgifter om existensen av en dittills okänd svensk underrättelsetjänst, som dessutom begått olagligheter, rev upp en infekterad debatt långt in i socialdemokratin. Det mesta av intresset och kritiken på politisk nivå riktades dels mot Olof Palme själv, men också mot Erics företrädare på försvarsministerposten, Sven Andersson. Han tonar ner sin egen eventuella roll i sammanhanget.

-Jag hade inte mycket med den historien att skaffa, det var min statssekreterare Anders Thunborg som skötte det. Vi har haft bekymmer med den där underrättelsetjänsten på många sätt, precis som i andra länder. Det här var ett område där det var svårt att dra gränser. Och man får in folk i organisationen som egentligen inte borde vara där. Man blir ju häpen ibland över vad som kan hända.

Riksdagen och svenska folket hade ju ingen aning om IB:s existens?

– Nej, så var det ju. Och så var det ju inom försvaret också. Viss information ges till utskotten på villkor att den inte förs vidare.

Anser du att affären skadade regeringen?

– Nej, inte alls. Jag hade en känsla av att många förstod att vi måste ha en sådan verksamhet, men att det kunde gå galet ibland.

IB-affären var en händelse, som onekligen gav ammunition till än större misstro mot det politiska etablissemanget i den unga generation som i efterhand döpts till 68-orna.

Hur såg Eric Holmqvist på vänstervågen under de här åren? Såg den, gjorde han. Allra tydligast i Lund. Och han gillade inte alls det han såg.

– Jag minns ett möte under de här åren på universitet i Lund. Jag tror Sven Moberg, som sedan blev utbildningsminister, var med. När jag kom in i universitetshallen såg det ut som ett grishus. Nej, jag hade inga som helst sympatier för lundastudenternas aktioner.

– En professor i arkitektur hade till exempel satt igång med Marx-studier i stället för att ägna sig åt sin undervisning. Sådana exempel gjorde att jag blev väldigt besviken på lundensarna.

Det handlade uppenbart om en totalkollision, inte bara mellan politiska uppfattningar. Det var också en dramatisk kulturkrock mellan en yngre akademisk generation med radikala anspråk och en äldre politiker ur arbetarmiljö som gått den långa vägen från frökontrolljobbet på den skånska vischan till kanslihuset i Stockholm. Men Eric tycks också ha uppfattat det han såg i Lund som ett slags svek mot en skånsk och i grunden radikal tradition av rationalism och eftertanke.

– Lund var ju ändå säte för den skånska realismen, som går tillbaka till Hans Larsson och andra. Den är ju känd för att man analyserar en fråga ordentligt och belyser den från olika håll och sedan går till beslut. Man kräver bevis, man har en praktisk och jordnära attityd. Men där haltade det åtskilligt.

Att vara försvarsminister i en ny tid med ett högteknologiskt försvar, som inte sällan är en glupsk gökunge i budgetboet, handlade inte bara om att sy ihop kompromisser mellan partierna och hålla bassarna på gott humör. Det kom under Eric Holmqvists år också att handla mycket om krav på att ställa upp som försäljare av de svenska vapenprodukterna, främst de nya flygplanen.

– Man kan väl säga att fram till Torsten Nilsson och även Sven Andersson så lade sig regeringen inte i försvarsindustrins politik, mer än att de fick försäljningstillstånd. Men man engagerade sig inte i affärerna. De fick själva se till att sköta sin försäljning och så. Där fanns kanske en tendens hos Olof att gå ett steg vidare. Och när det väl var gjort så användes detta nya engagemang från regeringens sida av industrifolket för att påstå att det var han som stoppade en viss affär.

– Thage G Peterson beskylldes för samma sak, han hade varit slö och inte intresserat sig för försvarsindustrin i Linköping. Både jag och Thage representerade det gamla tänkandet, att försvarsindustrin skulle sköta sig själv. Vi skulle inte dra på oss någon politisk belastning.

Särskilt Curt Nicolin var besvärlig. Han tyckte att Eric Holmqvist var för återhållsam. Det räckte inte att försvarsministern och hans statssekreterare ställde upp och bjöd presumtiva köpare av svenska stridsflygplan från Saab på middag.

– Han skulle sitta med i förhandlingarna också. Men det gjorde jag aldrig. Det fick de sköta själva. Men de där kraven från Nicolin var typiska, sade Gunnar Sträng och tillade: slänger man ut honom genom dörren kommer han in genom fönstret. Nu har det blivit så, tillägger Eric, att intresset för vad som händer i Linköping och Östergötland blivit något helt annat under Göran Persson.

– Men jag är rädd att regeringen lägger sig i det där alldeles för mycket. Vid försäljning av JAS-plan skrivs det in motköp och liknande, men jag är inte säker på att köparländerna håller vad de lovar. Jag har kvar den gamla inställningen till försvarsindustrin, en viss kritisk inställning. Vi ska inte gå in i den för långt från politiskt håll.

En annan fråga, fast utanför Erics fögderi, växte sig stor i svensk politik under 1970- och början av 1980-talet. Löntagarfonderna. Hur såg han på den idén?

– Jo, jag var ju med på ett hörn i den debatten. Och var väl ganska tveksam till om tiden var mogen för dem, men jag var aldrig motståndare till löntagarfonderna.

– Tanken var ju bra. Det skulle avstås pengar från näringslivet som skulle förvaltas på ett som främjade företagen, de skulle bland annat fungera som konjunkturutjämnare. Tanken var god, men det saknades förståelse. Kritiken var stark och misstänksamheten ännu starkare. Jag vågar nog säga att regeringen faktiskt aldrig var starkt engagerad i frågan. Gud vet om LO var det heller för jag har en känsla av att till exempel Knut Johansson och andra förbundsordförande inte var särskilt intresserade.

Vilka var då engagerade?

-Ja, det var ekonomerna med Rudolf Meidner i spetsen. Men jag kommer inte ihåg hur stämningen var ute i förbunden. Hur som helst så löste det ju sig själv, folk var inte mogna för de här idéerna. Förslaget var helt enkelt inte gångbart.