Tankar och minnen från ett liv i politiken – (4)

Innehållet i denna serie

Erlander, Palme och andra

Under de här åren kom han ofta i kontakt med Tage Erlander, som 1946 utsågs till Per Albins efterträdare. Också Erlander hade ett skånskt förflutet från studieåren i Lund.

– Vi hade ju ofta Erlander på möten i Malmö. Och inför valen hörde det ju till att han skulle möta Jarl Hjalmarsson, de hade debattdueller på Malmö Stadsteater. Första gången jag träffade honom var på Lerbacken i Billeberga, han var ute som ung kandidat och talade.

– Det var det bedrövligaste jag hört. Men han repade sig oerhört snabbt och fick sin personliga stil.

Eric beskriver Erlander, som senare skulle kalla honom till sin regering som jordbruksminister, som en generös person.

– Erlander ville ha alla med i debatten. På möten och i regeringen började han ofta med en mycket kort föredragning och sedan fick de andra komma in efterhand.

– Olof Palme, för att göra en jämförelse, hade redan när han kom till sammanträdet klart för sig vad vi skulle besluta. Han lade fram det med en gående gång. Men sedan fick han ofta anstränga sig för att i efterhand lägga till rätta och argumentera med dem som var misstänksamma mot förslaget. Det behövde aldrig Erlander, för alla argument och motargument hade ju redan luftats innan han deklarerat sin ståndpunkt.

– Han kunde till exempel säga att det är klart att det ligger väldigt mycket i vad Holmqvist säger och det ska vi verkligen tänka på. Men så kom han med ett helt annat förslag.

– Det där mjuka och skickliga handlaget betydde ju väldigt mycket. Olof hade så jäkla brått.

Eric beskriver Erlander som en studiecirkelledare, Palme som en lysande begåvning för vilken allting måste gå snabbt. Det är ingen tvekan om vem av de två han stod närmast.

– Erlander var ju inte en sådan person att han sökte umgänge liksom. Men han var nära till att ge ett erkännande. Kan inte erinra mig att han någonsin sa att något jag gjort eller sagt var åt helvete.

– Jag uppskattade honom alltså kolossalt. Han var ju värmlänning i högsta grad. Han läste mycket. Och kunde komma till regeringssammanträdet och berätta att han läst en amerikansk bok om något, vilket vi andra naturligtvis inte hade gjort eller hade en aning om. Men han var ihärdig och återkom till det lästa och försökte fostra oss.

Olof Palme träffade Eric första gången i början av femtiotalet när Palme var studentpolitiker. Vi var ju, säger han, från två vitt skilda världar.

– Sedan kom han ju att utvecklas under den tid han var hos Erlander. Men, som jag sa, han hade för brått ibland. Han borde ha lugnat sig lite. Men folk är olika. Kunde man småprata så där kamratligt och avspänt med Palme?

– Alice, min fru, säger att han var mycket trevlig att ha till bordet. Och visst kunde han vara glad och språksam. Han växlade lite till kynnet. Men vi hade väldigt goda relationer i regeringen under hans ledning.

– Kanske jag lutade mer åt Gunnar Sträng, vi hade ju jobbat mer tillsammans eftersom det ju egentligen bara var finansen vi hade att göra med från inrikesdepartementets sida.

Grov och ibland sarkastisk humor var dock en del av umgängessättet i regeringskretsen.

– Ja, jag kom en gång gående utanför kanslihuset när Olof och några ur regeringen kom förbi i en bil och skrattade och vinkade åt mig. När jag träffade Olof sa jag att det var väldigt vad ni såg glada ut. Och då sa Olof: Ja, det var en jävla konstig hatt du hade på dig. Och jag som trodde de var glada för att de såg den gamle kamraten igen, men i helvete heller, säger han och skrattar åt minnet.

Riksdagen och regeringen

Åren i riksdagen har Eric Holmqvist beskrivit i ett längre föredrag, som hölls i oktober 1986 inom ramen för en föreläsningsserie, ”Politik och riksdagsarbete” Anförandet publicerades 1991 i boken ”Riksdagen inifrån”, utgiven av Riksbankens Jubileumsfond på Gidlunds förlag. Hur och av vem frågan först väcktes att nominera honom till riksdagens 1 kammare 1953 minns han inte idag.

I riksdagen valdes han in i statsutskottet samtidigt med Gösta Bohman. ”Vår utgångspunkt var att säga nej till allting och vi som satt där var förstås riktiga gnetare” skriver han en smula självironiskt i sitt föredrag.

Utskottets olika avdelningar hade till uppgift att granska utgiftskrav på olika områden. Den försiktighetsmodell för skattehöjningar som Eric tagit med sig från kommunalpolitikens Malmö kom här till användning. ” Vi gick fram rätt hänsynslöst” i hårdhänt spariver, men sysslade inte mycket med ekonomin i stort utan med enskildheter och detaljer, skriver han

Skildringen av riksdagsåren antyder ett gott förhållande över partigränserna. Fick du rentav goda vänner i motståndarlägret?

– Ja, Jarl Hjalmarsson blev ju en god vän. Det kan man också säga om Gösta Bohman, som alltså kom in i riksdagen samtidigt med mig och dessutom hamnade i samma utskott. Men också Gunnar Heckscher, som jag lärt känna under SSU-tiden.

Tre högerledare i vänkretsen, således. Hur nära kunde vänskapen bli?

– Jag har alltid tyckt att man ska försöka ha goda relationer till politiska motståndare, naturligtvis inte fjäska och stå i utan hålla sig till realiteter. I försvarsfrågan var jag med i förhandlingar och klarade upp det just tillsammans med Heckscher och Bohman. Det gick lätt för det handlade ju om rätt ärliga relationer. Centern hade ju då i försvarsförhandlingarna lite speciella idéer — man ville ha ett lätt stridsflygplan som knappast vägde någonting och var billigt som tusan, säger Eric och skrattar vid minnet.

Har dagens politiker lika lätt att umgås över partiskrankorna?

– Ja, det är ju det man frågar sig. Det verkar ha växt fram andra umgängesformer och jag tror nog att det fanns en större lätthet att komma till tals förr. Men det är klart, perioden under Palme var väl inte så lätt. Jag upplevde det nog så att det var knappt någon kunde göra någonting på eget initiativ utan att han ville ha reda på det.

– Där var Erlander annorlunda. Han lade sig aldrig i detaljer under pågående förhandlingar, som andra förde för partiets räkning, eftersom han aldrig bundit sig för någonting på förhand.

Också med centerledaren Gunnar Hedlund hade Eric ibland ”väldigt förtroliga” samtal.

– Han var en utmärkt man på sitt sätt. Och berättade för mig, att högern kommer jag aldrig ha något till övers för. Det hade att göra med baggböleriet, det vill säga sågverkspatronernas härjningar i Norrland som skapat sådan bitterhet bland småbönderna i slutet på 1800-talet. Han var säkert ärlig när han sa det.