Tankar och minnen från ett liv i politiken – (9)

Innehållet i denna serie

Att skriva och att forska

En mindre känd sida av Eric Holmqvist, som under sin tid i offentligheten i högsta grad var förknippad med sakpolitik och prosaiskt jordbundna frågor som det militära försvaret och lantbruket, är hans historieintresse.

Det väcktes tidigt och utvecklades under hans tid som studieledare i SSU. 1945 utgavs hans studiehandledning för forskning i den lokala arbetarrörelsens historia av Arbetarrörelsens Kulturhistoriska Förening i Skåne.

Ett tidigt ” gräv där du står” — projekt, som i senare tid fick efterföljare, bland annat Sven Lindqvists skrift med just den titeln.

Forskningen, som skulle bedrivas av unga SSU-are, fackliga ungdomar och medlemmar i nykterhetsrörelsen skulle ha studiecirkelns form. Det skulle djupdykas i gamla protokoll, medlemsmatriklar, skrifter och boklåneregister och det ”påtagliga resultatet av studiecirkelns verksamhet bör därför bli en historik över den lokala arbetarrörelsen”.

Syftet var dubbelt. En snabbt försvinnande lokalhistoria kring arbetarrörelsens genombrottstid skulle räddas från glömskan. Samtidigt skulle de unga forskarna få insikt om att ”samhällsförhållandena är underkastade en ständig förändring och att det, som för stunden syns som en utopi, inom en viss framtid kan förverkligas”, som Eric Holmqvist uttryckte det i sin inledning.

Som exempel på frågor som skulle besvaras om nykterhetsrörelsen gavs: Hur var nykterhetstillståndet bland arbetarna när fackföreningsrörelsen började spira på orten? Har spritmissbruket förorsakat intermezzon vid arbetarorganisationernas möten och sammankomster? Vid konflikter och andra tillfällen? Har föreningens verksamhet befrämjat ett sundare nöjesliv?

Det går, utan större fantasi, att spåra frågorna tillbaka till det tidiga tjugotalets Svalöv med gubbarnas halvpannor på lördagen och blodiga tuppfäktningar i en krets av rusiga män. Och kanske en skrämd och oförstående grabb i kretsens utkant som ser sin far i gänget av raglande karlar.

Kanske var det maktskiftet 1976 och den socialdemokratiska valförlusten som Eric, ironiskt nog, hade att tacka för möjligheten att återvända till historien.

– Ja, jag slutade ju som försvarsminister. Var visserligen i riksdagen, men hade svårt att hitta något att göra utöver det. Fanns det inte något nyttigt man kunde göra på sin fria tid?

Först tänkte han ge sig i kast med att forska kring de nya energikällorna. Han gick tillbaka i läggen och läste om ångkraftens genombrott och upptäckte då personer i det förflutna som uträttat betydande ting.

– Bland andra en man i Helsingborg, som hette Fredrik Borg. Han var tidningsman och liberal. Han hade väckt motioner om kvinnlig rösträtt redan på 1870-talet. Och blev utskrattad: kvinnor, ska de ha rösträtt? De har väl tillräckligt nog som de har det.

Så i stället för en bok om energikällor blev det en bok om historiska föregångsgestalter, ”Aristokrater, bönder och byråkrater” som utkom 1980.

– Jag valde titeln för att det var just de här grupperna som påverkade utvecklingen under andra halvan av 1800-talet. Aristokraterna gick ju direkt från det gamla riddarhuset in i första kammaren.

Det här var liberalismens genombrottstid i Sverige. En rad reformer, främst införandet av folkskolan genomfördes.

– En del av de här liberalerna var faktiskt mer socialdemokrater. I Malmö samverkade liberaler och socialdemokrater, som till och med satte upp en liberal på den egna riksdagslistan.

Skrivandet gav mersmak. Tre år senare utgavs ”Från ståthållare till skomakare”. Så, hur blev det? Ett liv i politiken. Så blev det för Eric Holmqvist. När jag frågar honom om han genom åren haft tid att odla andra intressen, vid sidan av politiken, svarar han nej.

– På det sättet kan man säga att jag har varit ett lydigt redskap. Har jag fått en uppgift så har jag fullt ut ägnat mig åt den. Men å andra sidan har jag nog aldrig önskat att det skulle ha varit annorlunda.

Tycker du att Sverige blivit som du tänkt dig, vad du drömde om en gång?

– Jag har nog inte tillhört dem som drömt och preciserat så mycket om hur framtiden skulle kunna bli. Men på det hela taget har ju mycket av det partiet gjort, nu senast när det gäller barnomsorgen, vunnit efterföljd i andra länder.

– Den viktigaste reformen vi genomfört var ju pensionerna. Och vi ligger fortfarande i täten när det gäller att försöka förbättra för människor. Sedan finns det ju alltid olika sätt att gå. Kanske har vi ibland kommit fel och valt enkla lösningar. Men i stort har det varit en bra utveckling.

Har vi uppnått jämlikhet?

– Nej. Han skrattar.

Gör vi någonsin det?

– Nej, jag tror inte det. Jämlikhet är ju ett väldigt stort begrepp, man måste ta hänsyn till de olika individernas förutsättningar och så vidare. Men ibland anser jag att den akademiska världen kanske fått ett för stort övertag.

Kallar du dig själv socialist?

– Det gör jag nog. Men vi använde hellre uttrycket socialdemokrater. Och det är kanske mer betecknande för mig, att jag är socialdemokrat. Man kan ju säga, beträffande ideologier, att de praktiska resultat som nåtts här i Norden ju är ett bevis för att den evolutionära linjen varit framkomlig och riktig.

Vad anser du är socialdemokratins viktigaste grundtanke?

– Ja, det är ju jämlikhetsbegreppet. Att man vill att samhället ska vara till för alla, inte bara för en grupp. Nu har ju begreppet ofta missförståtts. När Ernst Wigforss på sin tid sade att fattigdomen kan fördragas om den delas av alla så rycker man den meningen ur ett sammanhang. Och har till exempel påstått att människor i utvecklingsländerna kan vara nöjda eftersom de inte har något att jämföra med.

– Det är ju att misstänkliggöra och missförstå hans tanke. Men jämlikhet kan också urarta eller missförstås på annat sätt. När jag reste i Sovjet såg jag lekskolor och barnkolonier där man lätt kunde imponeras av ordningen och redan. Men barnen var i uniform. Det stötte mig oerhört att inte individualismen fick finnas kvar. Där såg jag skillnaden mellan den sorts jämlikhet som jag eftersträvar och en jämlikhet som drivs till uniformitet.

Du har ju skrivit om det sena artonhundratalets färgstarka liberaler, föregångsmän som du uppenbarligen beundrar. Känner du dig själv som liberal ibland?

– Nej, det kan jag inte säga. Men jag lutar väl lite mer åt det hållet än åt mot vänster,. Troligen har det att göra med min medverkan i olika folkrörelser där man förr kom i kontakt också med folk från andra partier. Vilket på det hela taget varit en fördel, tror jag.

– Det har ju funnits andra som tycker att den inställningen är för mjäkig, inte tillräckligt radikal. Men jag har alltid varit övertygad om att förändringarna måste ske genom evolution, en ständigt pågående process som leder fram till de bästa förhållandena.

– Att tänka sig att med en gående gång genomföra ett nytt system och tro att detta skulle fungera, nej det går inte ihop. Och därför har revolutionerna heller inte kunnat ske utan både blodspillan och våldsamma uppgörelser.

Av Håkan Hermansson