Tankar och minnen från ett liv i politiken – 1

Innehållet i denna serie

Förord

Den här skriften är resultatet av samtal med Eric Holmqvist, som fördes under två dagar i augusti, den varma sommaren 2002. Samtalet hade intervjuns form. Men flödade, via associationer och utvikningar och minnen av enskilda händelser som dök upp i minnet, i banor som inte alltid bands av en strikt kronologi. Samtalets syfte var journalistiskt — inte vetenskapligt, eller ens ett försök att samla resultatet till en mini-biografi. Viktigare än att få en heltäckande resumé av centrala politiska händelser under ett osedvanligt långt och innehållsrikt politikerliv var att få en bild av människan Eric Holmqvist, betraktad av honom själv i hans egen backspegel. Ögonblicksbilder av enskilda händelser, både i privatlivet och politiken, blandas med beskrivningar av såväl personer som politiska skeenden. Ibland summeras och värderas vissa politiska förlopp.

Mycket är givetvis utelämnat eller okommenterat i den långa politiska karriär, som förde Eric Holmqvist från SSU-klubben i Svalöv på tidigt 30-tal, via folkrörelseuppdrag och riksdagsmannaskap till tunga statsrådsposter under 1960- och 70-talen.

Källmaterialet till denna skrift är alltså Eric Holmqvists egen muntliga berättelse. Bara punktvis stödd och kompletterad av uppgifter i tryckta källor, inklusive material författat av honom själv. För urvalet och den skriftliga uttolkningen av hans berättelse, inklusive eventuella men förhoppningsvis sparsamt förekommande feltolkningar eller missförstånd, ansvarar dock undertecknad ensam.

Håkan Hermansson

De första åren

Eric Bertil Holmqvist föddes den 2 februari 1917. Den sista världskrigsvintern i Europa, som också i Sverige innebar stor nöd för de fattigaste befolkningsskikten, hungerkravaller och revolutionära stämningar.

– Jag växte upp i det lilla industrisamhället Svalöv, på den skånska landsbygden. Där fanns över huvud taget inga utsikter till någon slags vidareutbildning. Och det var ett mönster som jag kanske inte alltid gillade.

Erics far August var magasinsarbetare på ortens största företag, Utsädesbolaget. En slitsam tillvaro, som för männens del dövades med sprit när arbetsveckan äntligen var över.

– Jag blev tidigt absolutist och har varit det i hela mitt liv. Gubbarna som jobbade på CeBe eller Utsädesbolaget tog gärna en halvpanna och delade på lördagseftermiddagen. Jag tyckte alltid det var fel, att kvinnorna fick ta en för stor del av ansvaret för familjen. Männen ville ha sin del av halvpannan som ersättning för sitt knog under veckan.

– Männens andra nöje bestod i tuppfäktning. De hade sina ”tockar” som det hette, som de släppte mot varandra. Det var märkligt och jag reagerade mot det som pojke.

Aktiva föräldrar

Fadern var politiskt aktiv. Han satt med i fattigvårdsstyrelsen och var engagerad i det lokala brandväsendet. Men det är framför allt modern, Elna, och hennes politiska och mänskliga engagemang som Eric minns med värme.

– Hon var den första kvinnan som valdes in i fullmäktige i Svalöv. Hon blev ordförande i barnavårdsnämnden och jag vet att den som var vice ordförande var en högerman, en kamrer. De blev synnerligen goda vänner. Hon var en person som var besjälad av att hjälpa där det gick.

– Det inträffade ju ofta vid den tiden att många flickor råkade i olycka, blev med barn. De kom hem till oss och mor brukade ta in dem i kallrummet där de satt och pratade. Mamma tröstade och redde ut. Hon hade själv fött sex barn, jag var den andre i ordningen.

Var det vanligt att folk ur din föräldrageneration var politiskt aktiva, som dina föräldrar?

– Nej, så vanligt var det inte. Och i vår samhällsklass fick man skola sig själv när man gav sig in i politiken, vilket mamma gjorde. Grundligt. En gång kom hon hem och var arg och sa att de nu hade fått en ny kandidat på länsstyrelsen, som inte begriper ett dugg. Att hon inte kan lära sig barnavårdslagen! Själv kunde hon den utantill.

Eric lämnade folkskolan i Svalöv efter sex klasser, vid 13 års ålder. Men debuten i arbetslivet gjorde han redan som elvaåring.

Fågelskrämma och frökontrollant

– Mitt första jobb var som fågelskrämma. Jag gick på åkrarna och skrämde bort sparvarna från försöksfälten. Arbetsdagen började klockan fyra på morgonen och pågick till klockan tolv. Då avlöstes jag av en annan grabb som gick till klockan åtta på kvällen. Jag fick tolv kronor för tre, fyra veckors jobb. Mor fick tian och jag behöll resten. Det var min allra första lön.

13-årige Eric anställdes på trädgårdsföreningen, en ideell, vetenskaplig förening vid Svalövs frökontrollanstalt som sysslade med växtförädling med speciell inriktning på stråsäden.

Hans chef, Olle Tedin, som kom dit samma år, 1930, som Eric anställdes som springgrabb fick han en nära kontakt med. Många år senare hade ministern Eric Holmqvist det stora nöjet att formellt skriva under Tedins utnämning till professor, vilket lär ha berett professorn en alldeles speciell tillfredsställelse.

– Jag jobbade därefter på kontrollen, undersökte olika sorter beträffande grobarhet och andra egenskaper. Det var ingen dun utbildning. Den lärde mig att provresultat kan variera inom vissa gränser, men det får inte vara alltför stora skillnader mellan enskilda prover. Det är en metod att värdera, som jag på andra områden i livet kunnat använda när jag tagit ställning till mänskliga beteenden och olika reaktioner.

Vägen in i föreningslivet

Frökontrollen i Svalöv förblev sedan Eric Holmqvists enda utbildningsanstalt och arbetsplats fram till det sista krigsåret 1945. Nå, detta är bara halva sanningen, om ens det. För vad som inte kunde fås i Svalöv i form av formell vidareutbildning och intellektuell träning ersattes i hög grad av skolningen i föreningslivet. Den unge Eric sögs snabbt in i det lokala föreningslivet.

– Jag gick in i NTO-logen som 14-åring, då jag var färdig med skolan. Föreningslivet då bestod i att man skulle lära sig organisationskunskap, det var väldigt viktigt.

Var det alldeles självklart att du också skulle gå med i den socialdemokratiska ungdomsklubben?

– Ja, det fanns ingen tvekan där. Det fanns inga kommunister i Svalöv, så vitt jag minns. Möjligen en, lite frånvarande, fotograf som gällde för att vara kommunist. Men det var ingenting att räkna med.

Föreningslivet krävde sitt, efterhand. Eric deltog i debatter inom NTO och SSU. Frans Nilsson i Teckomatorp, sedermera legendarisk och framgångsrik chefredaktör för Arbetet i Malmö, blev redan i unga år Erics nära vän. Frans oftast i rollen som ordförande och Eric som studieledare i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

– Den finaste människa jag träffat på.

Som ungklubbist åkte du mycket runt i Skåne?

– Ja, vi hade en samarbetskrets i SSU för åtta, tio föreningar. Vi reste runt till dem och hjälpte till på olika sätt. Sedan kom vi in i agitationskretsen i Nordvästra Skåne, som omfattade ett hundratal klubbar och där blev jag studieledare.

– Självklart var det oavlönat jobb, vi åkte ut mycket och fick väl ersättning för resorna, men inte mer. Till sist följdes vi åt till distriktsstyrelsen i Skåne där Frans blev ordförande och jag studieledare.

Under de här åren vidgades kontakterna ut i landet. Studiesekreterarna i SSU hölls lite för sig själva, höll kurser under veckosluten i skilda delar av Sverige. Vår uppgift, säger Eric, var att fostra medlemmarna i föreningsmässiga frågor. Det var år då studier stod i absoluta centrum för den svenska arbetarrörelsen.